Plötsligt är ingenting som förr. Det är kanske mamma eller pappa som flyttar hemifrån. Eller kanske det är en klasskompis pulpet som plötsligt är tom. ”Men jag visste ju inte ens att hon var sjuk!”
Det finns saker i livet som ingen kan – eller ens borde behöva – förbereda sig på.
Det är då de sakerna trots allt händer som det är bra med någon att snacka med. Någon som inte nödvändigtvis är mamma eller pappa. Någon obekant, men ändå trygg. Oscar Lehtinen är en sådan någon. Han är krisarbetare på Helsingfors Mission.
Nyckelordet i Lehtinens arbete är att arbeta för välmående ur ett förebyggande perspektiv. I det ärendet rör han sig ute i skolorna.
– Vi diskuterar stress, vi diskuterar rutiner, vad man kan göra för att må bra i vardagen.
Men sedan tar han också emot på Helsingfors Missions kontor i södra Helsingfors. När det är mer akut. Hur ser en typisk ”kund” ut?
– Genomsnittspersonen som kommer hit är en 22-årig kvinna som studerar. Och då handlar det ofta om ångest, ofta stressrelaterad. Långvarig stress, krafter som har tagit slut.
Yngre bättre på att prata
Hur hög är då tröskeln för att söka hjälp? Det varierar från fall till fall, säger Lehtinen.
– Våra yngre generationer har blivit bättre på att prata jämfört med den där stereotypa finländska mannen som dränker sina sorger i ensamhet. Ofta är det en kompis som säger att ”hej, det är okej att be om hjälp!”
– Det är också ett av de främsta budskapen som jag försöker nå ut med, att ett problem behöver inte vara jättestort innan man söker hjälp med det. Ju tidigare man söker hjälp, des-to lättare löser sig knutarna sedan.
Sedan finns ju de där knutarna som kräver extra stor varsamhet. Då den stora tragedin slår till. Hur bemöter man till exempel någon vars kompis har begått självmord?
– Jag tror att det viktiga i den situationen är att lyssna. Att låta historien sjunka in just i den takt som det över huvud taget är möjligt.
– Just de här tragiska fallen där någon har gått bort, de är samtidigt så definitiva. Och då kanske man på något vis kan hitta ett sätt att börja leva med den grejen. Det här då jämfört med någon som kanske inte ens vet själv var-ifrån illamåendet kommer, som kanske under en längre tid har mått dåligt.
– Den personen kanske behöver en mycket längre tid att bearbeta det hela. Det ligger så mycket i bakgrunden som behöver ta sin tid. Medan ett sorgearbete kan kräva relativt få sessioner. Ofta räcker det med att man får säga vad man känner åt någon utanför familje- och kompiskretsen. Lägga det på bordet liksom.
Hur som helst, menar Lehtinen, finns det inte mycket man över huvud taget kan säga när någonting riktigt stort har hänt.
– Man kan bara vara den där lyssnande parten. Hjälpa med att hitta verktygen som vi alla går och bär på inuti oss, som hjälper oss att gå vidare också då det känns hopplöst.
Som exempel på dylika verktyg nämner Lehtinen vänner och rutiner, som han ser som superviktiga.
– Har du en möjlighet att hitta tillbaka till dina vardagsrutiner, till exempel skolan, så är det en jättestor seger – det är en trygghet. Det ger någonting man kan greppa.
Släcker inte bränder
Här är det kanske på sin plats med att påpeka att det självklart finns gränser för vad Lehtinen kan göra som krisarbetare, händelser som är så traumatiska, fysiska chocktillstånd och liknande att det snarare är psykisk akutvård som krävs.
– Här på krisjouren för unga brukar vi säga att vi inte sysslar med brandsläckning. Vår uppgift här i tredje sektorn är snarare att komplettera än konkurrera med den kommunala vården.
Till slut: hur påverkas Lehtinen själv av allt tungt och svårt som han möter i sitt jobb? Bra fråga, säger han.
– Man får inte gå in för mycket i den andra personens situation, men jag måste ju ändå spegla det i mig själv. Jag är en människa med känslor, jag är ingen robot. Och det händer att någon detalj i en berättelse överraskar, triggar någonting inuti mig. Och då tänker jag att ”oj, det där kändes nog riktigt i mig!” Då tror jag det är jätteviktigt att ha sinnesnärvaro att gå till kollegerna här och tala ut. Våga prata om det.
– Precis samma sak som vi ger dem som kommer hit gäller ju också för oss som jobbar här.
Tidningen Hem och Skola 3/2019
Text och foto: Marcus Rosenlund
