Var sjätte skolelev saknar en hobby, och över hälften av dem säger att de gärna vill hitta sin grej. Här kan Finlandsmodellen vara en lösning. Med hjälp av statliga bidrag kan Tilde, Jenna och deras kompisar prova på olika konstformer efter skolan.
Det här med att hantera en limpistol är inte så enkelt. Tilde Norrgård är lite ovarsam och bränner sig på pekfingret, men lite kallt vatten hjälper.
– Jag brukar också pyssla där hemma, men det här är första gången jag använder en limpistol, säger hon.
Varje måndagseftermiddag samlas Tilde och hennes kompisar i Gerby skolas slöjdsal för att skapa konst tillsammans. Den här terminen fokuserar de på temat rum och tredimensionellt skapande, och just nu bygger de egna konstruktioner av träpinnar. På bordet finns allt från en spiralformad staty och ett skepp till Jenna Södermans lekpark – fullt utrustad med redskap och staket runtomkring.
– Jag fick idén från nätet, men hittade på en egen modell, säger hon.
Konstklubbens ledare Mio Holmlund säger att det fria skapandet är en viktig del av verksamheten. Hen ger deltagarna redskap och ett tema, men sedan är det upp till eleverna att visualisera sina egna idéer. Och tack vare det statliga bidraget kan hen köpa in material och verktyg.
– Konstundervisning handlar om att utveckla sina kreativa egenskaper. Att få jobba med barn är alltid extra roligt, de är så ivriga.
Något för alla
Konstklubben i Gerby skola är ett bra exempel på hur den så kallade Finlandsmodellen fungerar. Skolan får en egen budget och har fria händer att ordna eftermiddagsverksamhet, endera i egen regi eller som en köptjänst av en utomstående aktör. I Gerby händer det att handledarna plussar på antalet veckotimmar genom att leda olika klubbar, precis som Mio Holmlund. Hen jobbar som handledare på skolan, men är också utbildad konstpedagog.
– Målsättningen är att alla barn och unga ska ha möjlighet till en avgiftsfri hobby i anslutning till skoldagen. Min uppgift är att koordinera verksamheten tillsammans med skolornas kontaktpersoner och hjälpa till med att hitta lämpliga arrangörer, säger Kaisa Salo som jobbar som projektkoordinator i Vasa.
Vasa har varit en del av Finlandsmodellen redan från början. Eleverna kan den här terminen välja mellan 83 olika klubbar. Mycket handlar om idrott, matlagning, bildkonst och hantverk, men det finns även klubbar för musik, läxläsning, läsecirklar och språk.
I Gerby har man valt att satsa på de verksamheter som eleverna själva önskar. En av årets klubbar fungerar som köptjänst av den lokala 4H-föreningen.
– Den heter Gröna klubben, och är väldigt populär bland de yngre eleverna. De sysslar med allt från att odla till att tillverka slajm – med andra ord sånt som är grönt, säger Maria Svens, klasslärare och ansvarig för klubbverksamheten.
– Men just den här terminen har vi faktiskt mindre utbud än vanligt. Dels har vi lite mindre budget, dels har vi inte fått tag på tillräckligt många ledare. Att pussla ihop elevernas önskemål med klassernas scheman och potentiella klubbledares tidtabeller är inte alltid så enkelt, säger hon.
Kostnaderna varierar också. Medan en konstklubb som drivs i skolans egen regi inte behöver bli så kostsam, är till exempel klättringsklubbar inne i centrum betydligt dyrare. Det här är också något som Maria Svens måste ta i beaktande. Summan ska helst räcka till så många elever som möjligt och ett tillräckligt mångsidigt utbud.
Utmaning att hitta ledare
Även Kaisa Salo lyfter fram utmaningen att hitta ledare. Just nu drivs cirka hälften av klubbarna som köptjänster av utomstående aktörer som föreningar, klubbar och organisationer, och målsättningen är att öka andelen.
– Eftersom verksamheten sker under skoltid eller på eftermiddagar har speciellt mindre föreningar svårt att ordna ledare. Det finns också ett krav på att verksamheten ska ordnas regelbundet under hela terminen, vilket också kan vara utmanande när föreningens egen säsongsverksamhet drar igång. Men vi jobbar ständigt med att få ut information till nya aktörer och försöka väcka deras intresse, säger Kaisa Salo.
En annan utmaning är att hitta ändamålsenliga utrymmen. Till exempel matlagning är svårt eftersom många mindre skolor saknar egna kök.
I Gerby skola har man också funderat på hur man ska nå ut till de elever som mest behöver verksamheten – de som saknar en hobby. En modell är att rikta verksamheten och välja ut de som inte är aktiva, men det är alltid en balansgång. Ingen vill stämplas som inaktiv. Maria Svens säger att hon och hennes klasslärarkolleger försöker vara lyhörda och hon är också mån om att få ut information till hemmen.
– Många tycker säkert att klubbverksamheten är ett bra alternativ till att bara stanna hemma på eftermiddagarna, men det gäller också att se till att barnet orkar. För en del kan en lång skoldag vara alldeles tillräcklig.
Nya vänner
Under tiden Mio Holmlund pratar med oss har Tilde Norrgård fått ordning på limpistolen. Hon trycker ut lim på pinnarna och placerar dem försiktigt på sitt bygge. Ella Heinonen hjälper till. Det märks att flickorna trivs tillsammans.
– Det här är en annan viktig del av klubbverksamheten, att eleverna ska få nya vänner. Och att de som kanske inte har så många vänner ska få ett sammanhang, säger Holmlund.
Verksamheten är populär, både bland elever och föräldrar. När Kaisa Salo frågar efter idéer inför nästa läsår brukar önskelistan vara lång. Tröskeln att prova på en ny hobby är helt klart lägre när verksamheten ordnas i skolan, menar hon.
Hittills har klubbverksamheten varit en del av stadens bildningsavdelning, men från och med hösten blir Finlandsmodellen administrativt en del av ungdomsservicen. Det här beror på att modellen från och med den 1 januari blev en del av den nationella ungdomslagen. Men verksamheten i skolorna fortsätter som hittills.
– Jag har just lämnat in vår ansökan om klubbpengar inför nästa läsår, säger Kaisa Salo.
Text: Sonja Finholm
Foto: Nelly Björkholm
