Tillbaka

När barn vägrar gå till skolan

Tusentals elever kämpar med hög skolfrånvaro som varar i månader eller till och med år. Det är så kallade hemmasittare. Katarina Alanko forskar i problematisk skolfrånvaro.

– Begreppet hemmasittare är kanske lite missvisande eftersom det inte handlar om elever som bara sitter hemma. Hemmasittarna är elever som egentligen vill gå till skolan, men inte förmår på grund av ångest eller andra svårigheter, säger Katarina Alanko.
Alanko är docent i psykologi och forskar i problematisk skolfrånvaro vid Åbo Akademi. Hon säger att många av de här eleverna har neuropsykiatriska funktionsvariationer som gör skolvardagen och de sociala relationerna extra krävande. Många blir dessutom mobbade, uppemot hälften till och med, visar studier.
– Oviljan att gå till skolan kan ta sig olika uttryck. Många barn uppvisar psykosomatiska symptom som huvudvärk eller ont i magen. För unga med neuropsykiatriska svårigheter är skoldagen ofta för tung, helt enkelt. Stödåtgärderna är inte tillräckliga, barnen är alldeles utmattade och orkar inte.
– Hemma blir det ofta så att föräldrarna försöker få iväg barnen på morgnarna, försöker stödja och uppmuntra, och det blir gräl för att barnet vägrar. Skolfrånvaron blir en väldigt stor sak som inflammerar familjerelationerna och påverkar hela familjedynamiken.

Det saknas heltäckande statistik över hur utbredd hemmasittarproblematiken är i Finland, men enligt vissa studier handlar det om 3–5 procent av alla elever.

Faller mellan stolarna
Det var när Katarina Alanko tidigare jobbade som skolpsykolog som hon insåg att hon hade väldigt få verktyg att hjälpa elever med hög skolfrånvaro.
– Jag upplevde att eleverna ofta föll mellan stolarna i stödsystemet. Familjerna fick ingen hjälp av barnskyddet eftersom allt var okej hemma, men inte heller från psykiatrin eftersom barnet inte hade tillräckligt svåra psykiska problem.
Det saknas heltäckande statistik över hur utbredd hemmasittarproblematiken är i Finland, men enligt vissa studier handlar det om 3–5 procent av alla elever. Vid Jyväskylä universitet publicerades nyligen en studie som visade att till och med 4 000 elever i högklasserna är frånvarande under så långa perioder att det kräver specialarrangemang från skolans sida.
– Siffrorna varierar lite beroende på hur man definierar frånvaro, och det är mycket vi inte vet ännu. Det vi vet är att det handlar om tusentals elever, och det är illa.
Enligt Alanko behövs nationella riktlinjer och metoder för hur skolor ska stödja elever med problematisk skolfrånvaro så att stödet blir jämlikt över hela landet.
– När jag har talat med lärare och rektorer har jag märkt att kunskapen och intresset för hemmasittarproblematiken varierar väldigt mycket. Det finns skolor som jobbar målmedvetet med skolfrånvaro, men det finns många skolor som saknar fungerande modeller, säger hon.

Viktigt att ingripa tidigt
Ingen inte blir hemmasittare över en natt, det är en lång process, framhåller Katarina Alanko.
– Det är vanligt att stadieövergångar utlöser hemmasittarproblematik, och de tidiga tonåren brukar vara en ålder där problemen förvärras. Men eleverna har ofta redan en lång bakgrund av svårigheter att gå till eller vara i skolan.
– Det man vet från alla studier är att tidigt ingripande är avgörande. Ju längre och mer kronisk frånvaron blir desto svårare är det att hjälpa eleverna komma tillbaka. Det kan ta månader och till och med år, och tyvärr går det inte att hjälpa alla.
Alanko menar att skolan behöver jobba med universella metoder som hjälper alla elever trivas. Det handlar om mobbningsförebyggande program och om att skapa en trygg skolvardag för alla.
– Därtill behövs en strategi för hur man ingriper vid oroväckande frånvaro. Att klassföreståndaren följer med frånvarotimmar, och tar upp saken till samtal då en överenskommen gräns är nådd – exempelvis 10 procent över en period på några månader. Det ska vara klart när elevhälsan kallas in, när socialservice och specialsjukvård kontaktas och hur man stöder eleven att vara närvarande.

Kan få allvarliga följder
Hög skolfrånvaro medför betydande risker för resten av livet.
– Hemmasittande kan få allvarliga följder för de ungas skolframgång, utbildning och sociala relationer och har ett samband med psykisk ohälsa och marginalisering också senare i livet. Det är allvarliga saker för både individ och samhälle, säger Katarina Alanko.

Text och foto: Pamela Friström
Tidningen Hem och Skola 3/2020