Jag minns stunden ännu som igår. Teckningarna på väggen, diagrammet över tappade tänder, de små stolarna, ljuset som kom in genom fönstret. Utanför fanns barn som lekte, cykelbud, Tinder-dejter på promenad, doften av nygräddat bröd från bageriet… Inne i rummet fanns bara tystnaden. Och frågan. Den hängde i luften framför oss som en laddad pistol. Minsta lilla reaktion och du var död. Det gällde att vara tystast av alla. Då hände det som inte får hända. En osynlig vindpust fick ett näshår att fladdra till i min näsa och i den kliniska tystnaden i rummet förstärktes ljudet av fladdret tiotusenfalt. Reaktionen kom omedelbart: ”Hörde jag nån som anmälde sig frivillig…?”
Allas blickar riktades nu mot mig. Jag låg livlös på golvet i en blodpöl som blev allt större. Jag visste redan från dagisets möten att man sökte frivilliga till föräldraföreningens styrelse. Nu satt jag där och försökte stammande förklara varför jag var ett uselt val. De andras blickar brände hål i min själ.
Det slutar oftast som det brukar: Ett par föräldrar muttrar att de kanske kan tänka sig att ställa upp ifall ingen annan… (igen blickarna på mig, den dåliga pappan) vill ställa upp. Klubban slås i bordet, saken är biff, det finns kaffe och kex om man vill ha och ni kan kasta de använda servetterna och pappmuggarna på den där dåliga pappan (jag) som inte ville ställa upp. Varför blir det alltid så här?
Jag älskar mina barn, men jag är, eh, litet obekväm i sociala sammanhang med främmande människor som jag inte har en naturlig koppling till. Det är därför jag inte heller inleder långa snackisar i svampskogen med främlingar. Det är därför jag inte vill berätta mera om mina privata mobiltelefonanslutningsval för Risto från operatören som ringer upp mig alldeles för ofta. ”Näillä mennään”. Det är därför jag inte vill bli frivillig klassförälder.
Att ”också ha barn” är inte en naturlig koppling. Det är trevligt om ni har barn i samma ålder som våra men det får inte mig att känna att vi behöver bonda. Vi har också en bil, men jag vill inte gå med i en bilklubb och jag vill inte snacka bilar med främlingar på Prismas parkeringsplats. Vi har också en båt, men båtklubben är ett nödvändigt (dyrt) ont för att ha en bryggplats och ett övervintringsställe. Finns det där-emot en koppling från förut till en förälder på samma skola är det ju fint. Då kan jag chitchatta som en amerikan där jag sitter obekvämt på en sadelpall i klassrummet.
Jag har talat om den här saken förut och fått mycket feedback. Råden har varit att modigt engagera sig för barnens skull, men många har känt igen sig själva i mina fobier. De flesta säger det dock inte högt. Jag vet (hoppas) att jag inte är den enda antisociala föräldern. Nu när skolan har inletts för äldre barnet är det nya föräldrar, möten och problem att ta itu med. Som tur har en del föräldrar sakta blivit bekanta under de senaste åren. Från att ha hållit blicken nere vid mina egna skor kan jag under en riktigt extrovert dag fästa blicken på den and-ras skor!
Skolan har hittills haft ett föräldramöte, men jag kunde dessvärre inte gå på det (jag måste byta batterier till brandvarnaren), men när klassföräldrarna nu är valda ska jag (troligtvis) gå på nästa föräldramöte. Vem vet – kanske jag hittar den där naturligheten i kopplingen mellan mig och de andra föräldrarna?
Lasse Grönroos
Tidningen Hem och Skola 4/2018
