Eftersom upp till en tredjedel av en klass på något sätt är involverade då någon blir mobbad, är det viktigt att ta all information från skolan på allvar.
Hur föräldrar uppfattar det egna barnets beteende i skolan stämmer inte alltid med verkligheten. Det har Teemu Kauppi kommit underfund med. Han arbetar med en doktorsavhandling i ämnet verbal kommunikation vid Jyväskylä universitet.
I den pågående undersökningen har det kommit fram att 86 procent av de 352 föräldrar som svarade på hans enkät tror att deras barn nästan aldrig mobbar andra barn. Märkbart var att ingen av föräldrarna trodde att det egna barnet regelbundet mobbar andra.
– De hade en realistisk uppfattning på en allmän nivå om andra barn som blev mobbade i det egna barnets klass, men inte en enda av föräldrarna trodde att det egna barnet hörde till dem som mobbade, säger Kauppi.
Mobbning är ett gruppfenomen, så det är många som är inblandade då någon blir mobbad. Förutom den aktiva och synliga mobbaren kan upp till en tredjedel av eleverna i klassen ha någon roll i mobbandet. Detta gäller allt från de elever som gör mobbningen möjlig genom att hjälpa mobbaren, till medlöparna som uppmuntrar mobbaren och samtidigt låter det ske utan att hjälpa den mobbade.
Det som särskilt överraskade Kauppi när han inledde sitt arbete var hur lite det forskats kring föräldrar och mobbning ur deras synvinkel.

 

Föräldrarna ska reda ut
– Mitt råd till föräldrar vars barn mobbar eller blir mobbat är att ta informationen från skolan på allvar och reda ut vad som är på gång, säger Kauppi.
Under arbetet med avhandlingen har Kauppi hört lärare berätta hur föräldrarna reagergar då skolan försöker informera om situationen i klassen. Svaret lyder ofta ”Mitt barn mobbar inte”. Mobbning är ett eldfängt ämne och det kan vara svår att ta itu med för föräldrarna.
– För vissa kan det vara väldigt tungt att höra att deras barn är inblandat, särskilt om de har uppfattningen att barnet är socialt och väluppfostrat, säger Kauppi.
Han påminner också om att situationen i skolan är annorlunda än i hemmet, där barnets position är tryggad.
– I skolan är situationen annorlunda. Det handlar om en betydligt större grupp och det är inte självklart att barnet får den roll det vill ha i klassen.
Kauppi poängterar att det är lättare för läraren att upptäcka och ingripa om ett barn är utsatt för direkt mobbning. Det blir svårare då det handlar om indirekt mobbning, som kan vara allt från att bli utesluten ur umgänget till elakt förtal.
I Kauppis undersökning visar att föräldrarna har en stark tro på att barnet hemma skulle berätta både om det blir mobbat och om det mobbar. Andra undersökningar visar att särskilt barn som blir utsatta för indirekt mobbning kan ha svårt att berätta om det. Därför gäller det för läraren och andra vuxna som har kontakt med barn att vara uppmärksamma.
– Det är lika allvarligt om ett barn blir uteslutet från gemenskapen. Men det finns inga patentlösningar för hur man skall få gruppen att fungera igen.
Föräldrarna spelar en viktig roll i kampen mot mobbningen, men de måste vara informerade om fenomenet och ta till sig det faktum att deras eget barn kan vara mobbare.
Marit Björkbacka