Skolstarten skall vara en rolig händelse. För Christian var den början till år av oavbruten mobbning som förvisso formade honom. När han blev äldre började ha slå för att försvara sig.
I dag är det forna mobbningsoffret och värstingen en engagerad pappa som gör allt för att leva i nuet som en god far för sina barn. Hemma gör familjen så mycket som möjligt tillsammans och en vuxen finns alltid där för barnen.
– Mina barn skall veta att jag älskar dem och vi brukar krama om varandra så mycket som möjligt, säger han.

 

Känskokyla
Christians berättelse började när skolan – och mobbningen – började.
– Min familj var inte välbärgad. Klasskamraterna gillade inte mitt utseende och jag hade inte de rätta kläderna.
Också Christians syskon blev mobbade. Någon vän fick Christian inte förrän i årskurs fyra då han hittade en kompis att umgås med.
Den lilla lågstadiepojken blev äldre och började ta till knytnävarna och i högstadiet var han redan en värs-ting.
– Jag var så liten när de började mobba mig och förstod inte varför de hackade på mig. Det ledde till att jag blev totalt känslokall och grym.
Högstadietiden var hemsk. Christian hatade vuxna, auktoriteter, jämnåriga och till och med yngre. Han blev utslängd hemifrån och fick en fosterfamilj. Den beskriver han som en räddning och vändpunkt i livet, trots problem.
– Jag flyttade från min hemort och började supa och knarka.
Under åren i fosterfamiljen hade han ändå fått vänner som stod vid hans sida och stöttade honom när han mådde som sämst. Tack vare dem klarade han sig under den svåra tiden och fick en chans till. År 1997 gifte han sig och kan nu konstatera att hustrun till stor del räddade honom.
När hans forna klass hade klassfest i början av 2000-talet gick han dit och bad alla om ursäkt, ansikte mot ansikte.
– Efter det ansåg jag att jag äntligen kunde börja om från ett rent bord, berättar Christian.
I dag gör han ändå allt för att slippa tala med dem som mobbade honom.

Mer tid för barnen
Christian berättar att han tappade tron på mänskligheten. Ännu i dag har han svårt att få vänner och att lita tillräckligt på någon för att sänka garden.
Skolmassakerna i Jokela och Kauhajoki har fått Christian att fundera över vad som har gått snett i vårt land.
– Jag tror att föräldrarna borde ha mer tid för sina barn.
Han påminner om att all mobbning inte handlar om att slå. Ett mobbningsoffer kan också vara utstött och ensam.
– De här borde man kunna fånga upp, diskutera med dem så att de känner av att de har ett egenvärde. Så länge de går omkring ensamma funderar de för mycket.
Christian anser att man borde gripa in direkt när man upptäcker att elever blir mobbade. Om det handlar om att småretas borde det redas ut direkt, men om det är ett allvarligare fall har han ett recept.
– Skicka mobbarna till en ny skola för en tid, så kanske de är litet ödmjukare, säger han.
Om han skulle råka en mobbare skulle han varna honom eller henne för hur mycket mobbningen förstör.
– Man gör saker man inte kan få ogjorda, säger han.
Marit Björkbacka, text och foto