En onsdag i november river trummorna loss i musiksalen i Sirkkala skola i Åbo. Taktfast. Lägg örat mot dörren: ett och två och tre… var är basisten?
Lotta Svartsjö är lärare och snabb att greppa basen. Katarina Jokinen, Freija Häärä och Nenna Grönroos lyfter sina mikrofoner. Svart november trycker utanför fönstren. Trummisarna är två, Jere Bragge och Sasan Roohani. De byter plats. Skiftet går mödolöst. När Jere trummar sitter Sasan på scenkanten med micken i handen eller håller rytminstrument. Han tittar frågande: Så här…?
Snyggt.
Lotta Svartsjö som leder musikklubben är klasslärare, men jobbar nu huvudsakligen som musiklärare i skolan. Innan hon steg in i klassrummet satsade hon heltid på musik, var bland annat med i gruppen I´Dees i  början och mitten av 2000-talet. Nu sjunger hon med i ”flera band”, men inte som huvudsyssla.
I Sirkkala fungerar tre eftermiddagsklubbar i höst: en motionsklubb, en vetenskapsklubb och musikklubben. De finansieras alla med pengar från undervisningsministeriet.
Motionsklubben startade redan i fjol och har nu kunnat fortsätta tack vare anslagen från ministeriet. Klubben leds av lärare i skolan. Den så kallade Scienceklubben satsar på kemi, fysik och matematik och ordnas på initiativ av Resurscentret för matematik, naturvetenskap och teknik med anknytning till Åbo Akademi och leds av utomstående.
Intresset för klubbarna har varit stort.

 

Garanterad fortsättning?
Skolans rektor Siw Törnroos är glad över att ministeriet igen slår ett slag för klubbverksamheten. Hon har själv bevittnat hur klubbarna krympte och försvann i spåren efter depressionen  under 1990-talet. På 1980-talet fanns det till och med en speciellt avdelad timresurs för klubbverksamheten.
När skolan hörde om anslagen i våras gjorde man genast en anhållan som gick via Åbo stad. Ett av villkoren för att få av de statliga pengarna var att skolan satsade på motion.
– Klubbarna är jätteviktiga för många barn. Skolan har inte möjlighet att erbjuda motsvarande inom ramen för den timresurs som finns, säger hon.
– Nu är det viktigt att få garantier för en fortsättning, så att klubbarna blir nånting varaktigt och inte bara tillfälliga.

Fritt att välja
Det bästa med musikklubben är att man själv får välja vad man gör, välja sånger och instrument, säger de som är med.
Jere är glad åt att få trumma. Ett tag tyckte hans mamma inte om det, men nu har hon ändrat sig. Sasan började med gitarr som sexåring, men glömde sen bort det mesta. Nu är han tillbaka som trummis.
Katarina säger att hon sjunger mycket, liksom Freija.
– Hela vår familj är musikalisk. Hemma spelas gitarr, piano och flöjt.
För Nenna är musikklubben bara en liten del av fritiden som annars fylls av ridning, dans och pianospel.
Tio anmälde sig till musikklubben. Enligt Lotta Svartsjö är det ett lämpligt antal – femton skulle få plats, mera kan man inte ha på en gång. Jämfört med musikundervisningen i skolan är klubben friare.
– I dag löper 6–7 låtar bra, säger Svartsjö.
Så är det dags för lite ”where ever you go, what ever you do...”.
– Är ni redo? Gitarren… håll G:et hela tiden, sen E… Trummorna… tysta en stund, så jag kan höra.
Vi sitter stilla och lyssnar.
Som regn mot blänkande asfalt rinner musiken ut ur salen. Synten, två gitarrer. Nu är trummorna med igen, Lotta vid pianot, stämmor.
November lyfter.
Patricia Bruun, text
Mikael Nybacka, foto