Soili Svahnström planerar att  hänga upp skyltar med texten ”Vi äter potatis från Mågby gård” i skolorna i Pargas. Det är ett led i kampen för att få in mera närproducerad mat på skolornas menyer – ett arbete som kräver målmedvetenhet och fantasi.
Svahnström, som är kostchef i den nya storkommunen Väst-åboland, ska skapa 958585 portioner i året för en summa som fördelat per måltid blir futtiga 70 cent.
Av den 70-centen går 30 cent till mjölk, smör och bröd.
En näringsrik måltid för skolor, daghem, åldringshem och kommunalt anställda ska alltså trollas fram för 40 cent per person.
Matpriserna väckarklocka
Samtidigt vet kostchefen att det som kostar 30 cent i år är dyrare nästa år. När det handlar om nästan en miljon portioner betyder redan 10 cent till per måltid 100000 euro på ett år.
– Det är bra att de stigande livsmedelspriserna har fått igång en diskussion: Hur ska vi ha det i framtiden, var ska vi ta våra råvaror, hur ska vi klara det?
Skolmaten fyller 60 år i år och det går inte att slå dövörat till för de här frågorna. Soili Svahnström väljer att vara optimist och ser också en ljus sida i dagens trängda läge.
I stället för att ge upp kör hon hårt för att kombinera två lika viktiga saker: Pris och kvalitet.  Med kvalitet menar hon näringsvärde, hållbar utveckling och miljö.
Dessutom: Barn som lär sig goda matvanor och äter skolans mat kanske hålls friskare och kostar åldringsvården mindre om 60 år.

 

Kvalitet måste räknas
Svahnström har varit med länge och hon har sett politikerna gå med rödpennan när det gäller skolmaten för att senare vända sig till henne när barnen klagar på att maten är dålig.
– Vad kan jag annat säga än att de inte skulle ha strukit den där halva miljonen i budgetbehandlingen…
Nästa år räknar Soili Svahnström med att en portion ska kosta  90 cent, vilket i sig inte är någon garanti  för kvaliteten.
Men Svahnström har en strategi. Hennes mål är att i framtiden kunna hänga upp allt fler skyltar i skolor och på daghem ”vi äter morötter från Kimito, fisk från Skärgårdshavet, bröd från Pikis”.
Det handlar om att slå fast kriterier som gör det möjligt att handla  närproducerad mat.
I dag är kvaliteten inte ett kriterium. Man väljer den produkt som levereras billigast. Det kan vara soppgrönsaker som är odlade i Spanien, packade i Holland och lagrade i fryshallar i ett tredje land.    
Men med en strategi bestämmer man (politiskt) att den produkt man köper ska vara packad samma dag den levereras, till exempel. Eller att produktionskedjan max får spänna över en eller två dagar. Då kan man också praktiskt fokusera på närproducerat.

 

Samarbete och volymer
När den kommunala maten konkurrensutsätts ska det billiga priset inte ensamt vara utslagsgivande – de andra faktorerna ska väga lika tungt, det vill säga näringvärde, närhet, miljö, hållbar utveckling. 
För att kommunerna ska kunna satsa på närproducerat krävs att lokala producenter slår sig ihop för att kunna sälja förädlat/förbehandlat i tillräckligt stora mängder.
Nu sköter Väståbland upphandlingen tillsammans med S:t Karins och Pikis för att få tillräcklig volym. Det går inte att börja soloåka.
I dag är potatisen från Mågbygård i Pargas den enda närproducerade råvaran som köps in till det kommunala storköket. Den kan köpas upp i tillräckligt stor volym. Mågby gård tvättar och/eller skalar potatisen.
Det är en bra början. Soili Svahnström väntar på fortsättningen. Hon berättar om ett pilotprojekt i östra Finland där man har kommit långt när det gäller närproducerad mat. Odlare och fiskare har slagit sig samman och kan därigenom leverera förädlade produkter i tillräckligt stora mängder till kommunen.
Svanhström talar också för ett grönsaksstöd från EU – på samma sätt som EU nu betalar ett mjölkstöd för skolmaten.
Patricia Bruun, text